Historien om Julia...

Alla ni som följt min blogg från början, och ni som sett min hemsida vet att jag även har en tredje hund. En till Tibetansk Spaniel vid namn Julia. Julia var min allra första egna hund, jag köpte henne sommaren 2002 då hon var 3 år. Vid det här tillfället visste jag absolut ingenting om rasen Tibetansk Spaniel, inte ens hur dom skulle se ut. Jag gillade Julia för hennes temperament, gladare hund får man leta efter. Nu var det tyvärr så att hon inte hade haft det så bra hos hennes förra ägare, hon hade fått vara familjens barns leksak under de tre åren hon bott där, vilket gjorde att hon inte tyckte om barn. Hon var aldrig uppenbart arg mot barn, men när de kom nära henne blev hon rädd och bet. Det här var ett problem som vi försökte jobba med, men fick aldrig bort. När jag sedan skaffade Roxy blev problemen större, de två gick inte ihop. Därefter fick vi våran son, Kevin, och jag var nu ännu mer orolig att han skulle komma för nära Julia. Som hundälskare led jag verkligen, jag ville ju inte ge bort någon av mina hundar men förstog att något var tvunget göras. Min mamma led oxå, hon har alltid tyckt om både Julia och Roxy. Hon hade gärna ställt upp att ta någon av dem, men hon är dagmamma och då passar det inte så bra. Av en tillfällighet frågade jag min sambos mamma vad hon skulle tycka om att ha Julia eller Roxy boende hos henne en stund, och hon blev jätteglad och ville att Julia skulle få bo hos henne. Jag visste att Julia skulle få det bra där, och det fick hon. Nu har hon bott där i 4 år och bättre boende hade jag inte kunnat hitta åt henne. Eftersom jag inte hade kunnat ge bort någon av mina hundar var det här en fantastisk lösning, jag får träffa Julia precis när jag vill och på så sätt vet jag ju även hur bra hon har det där. Jag har inte provat att ta med Julia hem igen, hon skulle inte tycka om att bo med oss, två till hundar och ett barn. Eftersom min sambos mamma är sjukpensionär behöver Julia aldrig vara ensam och hon får all den uppmärksamheten hon förtjänar.

Nu är det tyvärr så att lilla Julia börjar vara dålig, hon har mycket knölar (vilket jag tror är cancer), och hon har ont i ryggen/kroppen. Vissa dagar är hon så pass dålig att hon skriker så fort man rör henne. Hennes tid börjar vara kommen, och jag tror inte att hon har långt kvar. Det känns fruktansvärt tråkigt, men jag har börsökt börja bearbeta det redan nu (typ, genom bloggen) och förbereda mig själv på att hon nog inte kommer att finnas till så länge till. Jag ger henne max ett år, kanske ett halvår. Men, hon är trots allt en gammal hund, hon blev 11 år i sommras så det börjar väl vara dags nu =(

Stormväktarna's Julia